Hur föder huggormen sina
•
Kräldjur
Ormar
Huggormens huvud är bredast baktill eftersom giftkörtlarna sitter där. Ormarna använder den kluvna tungan som luktorgan. De tar ett luktprov på luften med tungan och för sedan upp tungspetsen till ett luktorgan i gomtaket. Denna huggormshona ska snart byta skinn och har därför blåaktiga, grumliga ögon. Den är alltså under en kort tid nästan blind eftersom de gamla ögonfjällen håller på att lossna från ögonen.
Två ormar har man stor chans att se i jordbrukslandskapet: huggorm och snok. Dessutom finns i södra Sverige den ovanliga hasselsnoken.
Huggormen äter främst sorkar och möss som är vanliga här. Huggormen är Sveriges enda giftiga orm. Den finns över hela Sverige, även längst uppe i norr, och är också världens nordligast ormart. Särskilt gott om huggorm verkar det vara längs våra kuster där det finns gott om dess favoritföda sorkar och grodor.
Även i jordbrukslandskapet finns ofta gott om sorkar och finns det bara ställen där huggormarna kan finna s
•
Huggorm
Ett annat sätt att skilja huggorm från snok är att titta på ögonen. Är pupillen rund är det en snok och är den smal och lodrät är det en huggorm.
Kroppstemperaturen följer lufttemperaturen
Ormar är växelvarma, deras kroppstemperatur följer lufttemperaturen. Med mörk kropp kan de lättare värmas av solen. Vuxna huggormar blir vanligen upp till 65 centimeter långa, men rekordet i Sverige är lite över metern. Under våren tillbringar de 3–4 veckor med att sola och hålla en hög kroppsvärme. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter vidtar fortplantningsperioden.
Äter smågnagare och ödlor
Huggormar är djur som fyller en viktig funktion i naturen, den äter bland annat sorkar och möss. Födan består framför allt av smågnagare, men kan även äta ödlor, grodor och fågelungar.
Känner dofter med tungan
En orm rör ständigt sin kluvna tunga för att hämta dofter från luft och vatten. I gomtaket sitter ormens luktsinne. Olika mängd luktpartiklar på de två spetsarna berättar
•
Huggormar
Huggormar (Viperidae) är en familj av cirka 200 giftiga mark- och trädlevande ormarter över hela världen utom Australien och vissa öar.[1]Gifttänderna är långa och placerade framtill på korta vridbara överkäksben och fälls fram i samband med hugg. Ormgiftet är vanligen vävnadsnedbrytande.[1] Huggormar har en tjock, satt kropp, som först efter höjd med analöppningen brant avsmalnar. Huvudet är trekantigt och giftkörtlarna sväller ut på sidan av detta. Ormarna anpassar sitt gift till dess byte. Ögat har en "kattpupill" (en strimma).
Familjen indelas enligt ITIS i fyra underfamiljer: (1) Viperinae (egentliga huggormar eller viperor), (2) Crotalinae (näsgropsormar, inklusive skallerormar), (3) Azemiopinae (endast bestående av arten Feas huggorm) samt (4) Causinae.[2][1] Underfamiljen Viperinae föder vanligen sina ungar levande. Viperinae innehåller i sin tur arterna sandhuggorm, hornhuggorm, puffadder och sandrasselorm, samt den i Sverige endast förekommande art